Kan berätta att trotts att jag haft en skit dag idag med humöret långt ner i hälarna (förlåt till dom som behövd stå ut med det idag) så avslutade jag den på bästa sätt. Cyklade till Sofia och gick därifrån på en lång promenad/joggingstur runt hela staden. Var borta minst en timme. Det är skönt att bara gå och snacka, för då glömmer man ju bort att man faktiskt tränar också. Så cyklade jag en bra bit till efter det innan jag sedan cyklade hem också. Är skönt slut i kroppen nu och ska lägga mig ner i badet och läsa klart boken ''kriget är slut'' av morgan alling så jag är förberedd inför bokredovsningen imorgon. Såg modelljakten alldeles nyss, idag var det från Sundsvall. Kan berätta att om ni spolar till slutet så är man ju med i bakgrunden. Och det var efter Kenza och Andreas hade avslutet den sista scenen som vi gick fram och hälsade på dom.

Eftersom jag bor i sundsvall så är jag ganska så säker på att denna sak inte kommer komma in i någon butik eller så brukar det oftast vara slut. Jag kanske har fel, men det behöver jag inte oroa mig för längre! För mig och oss som inte har en lång hästman till hår så är en ''hairdonut'' den perfekta hjälpredan till en perfekt knut. Så jag tog fram min kreativitet och gjorde min alldeles egna på 10 minuter. Visar här nere hur det gick till. Gå in på Victoria så visar hon en hair tutorial.
Det enda du behöver är: Vanlig skumgummi, en vass kniv, liten och en stor sax, penna och en knästrumpa i nylon. Den är ungefär 10 cm i diameter.


Visar ett bättre resultat senare. Tänkt faktiskt inviga den ikväll tillsammans med röda läppar!

Hur många steg är det till paradiset? Och hur många goda gärningar krävs det för att ta sig dit? Till en tid då jag till sist fäller tårar för lyckans skull. Får känna glädjerus som aldrig någonsin tar slut. Behöver skrika ut högt för att inte sprika av lycka. Utav glädjen som bara uppstår från ingenting. Jag är lycklig och glad. Men det saknas det där sista som fäller pusselbitarna på plats och avslutar med  schack matt på spelet som jag redan spelat för många gånger. Förstår inte varför livet blir till ett spel ibland, där det är viktigast att vinnna, för annars. Annars är du ingen. Att personer kan försvinna, vara osynliga för världen. Det skrämmer mig. De personer som försvinner in i mängden. Blir tillslut osynliga för sig själv. Några söker efter det som gör var och en unik, springer genom hela livet för att aldrig, för en sekund, passa in. Andra gör allt i sin makt för att vara precis som alla andra. Samma kläder, likadant leende och samma önskan. Att få vara som varandra. Men dom som aldrig hittar ut. Vad händer med dom? Dom som redan från början var osynliga och som ingen la märke till. Det spelar ingen roll hur mycket de letar, för det krävs ett svar för att finna svar. Livet är redan bestämt, att gå genom hela livet obemärkt. Att bo i den där lägenheten och nöja sig med att det inte blir bättre än såhär. Det skrämmer mig att vissa personer född till att inte lyckas. Och det skrämmer mig att ingen kan göra någonting åt det.

Bjuder på en snabb dagens innan jag springer till bussen! Idag ska jag klippa mig för övrigt, lite nervös över att jag ska få en inpuls och bara klippa av en decimeter.. Vi får se, ha en fin dag!

Klänning H&M Boots Din Sko Skinnjacka Cubus och Halsduk från Lindex