Hur många steg är det till paradiset? Och hur många goda gärningar krävs det för att ta sig dit? Till en tid då jag till sist fäller tårar för lyckans skull. Får känna glädjerus som aldrig någonsin tar slut. Behöver skrika ut högt för att inte sprika av lycka. Utav glädjen som bara uppstår från ingenting. Jag är lycklig och glad. Men det saknas det där sista som fäller pusselbitarna på plats och avslutar med  schack matt på spelet som jag redan spelat för många gånger. Förstår inte varför livet blir till ett spel ibland, där det är viktigast att vinnna, för annars. Annars är du ingen. Att personer kan försvinna, vara osynliga för världen. Det skrämmer mig. De personer som försvinner in i mängden. Blir tillslut osynliga för sig själv. Några söker efter det som gör var och en unik, springer genom hela livet för att aldrig, för en sekund, passa in. Andra gör allt i sin makt för att vara precis som alla andra. Samma kläder, likadant leende och samma önskan. Att få vara som varandra. Men dom som aldrig hittar ut. Vad händer med dom? Dom som redan från början var osynliga och som ingen la märke till. Det spelar ingen roll hur mycket de letar, för det krävs ett svar för att finna svar. Livet är redan bestämt, att gå genom hela livet obemärkt. Att bo i den där lägenheten och nöja sig med att det inte blir bättre än såhär. Det skrämmer mig att vissa personer född till att inte lyckas. Och det skrämmer mig att ingen kan göra någonting åt det.

Såhär när hösten börjar blåsa sina kalla vindar omkring oss i väntan på att vintern ska komma och svepa ett värmande täcke över hela vårat avlånga land, så börjar man sakta glömma sommarens varma dagar och svalkande nätter. Man eller jag försöker komma ihåg. Allt som hänt. Allt som är värt att minnas. Men det börjar sakta blekna. Precis som solen gör såhär i början på oktober. Minnena bleknar och hur du än gör så kan du inte komma ihåg hur det kändes. Hur det kändes att springa längs med vattnet och bara vara så förbannat ovetandes. Inte ha en aning om vad som hösten har att vänta. Att inte veta. Känna hopp inför framtiden just för att den var så långt bort. Då. Nu. Nu är vi här. Påväg in i höstens mörker. Ett mörker som är i behov av att delas med någon annan. Någon som kan vara den där stora tjocktröjan att slingra in sig i. Söka värme hos.
Löven byter färg nu. Och i natt lämnar jag dig.

Ibland drömmer jag mardrömmer om att bli lämnad här, kvar. Ensam i en stad där jag föralltid kommer gå i samma skor, där jag kommer tänka samma tankar och nöja mig med att livet inte kom någon vart. Ibland drömmer jag mardrömmar om att alla försvinner en efter en, att jag är helt ensam kvar, att jag bara har mig själv att luta mig mot och ingen att byta ett ord med. Det är sånt som skrämmer mig om natten, ensamheten och en känsla utav att bli lämnad kvar. Jag vill ta mig ut i världen och vända tillbaka för att återigen byta destination. Jag vill skrika från en utav alpernas toppar, simma med delfiner efter filippinernas kust och blicka ut mot manhattans skyline. Jag vill vara full för kärlekens skull och jag vill aldrig igen känna ånger. Idag är inte en dag att blicka tillbaka på för idag går livets tåg bara i färdrikningen framåt. Jag lovar mig själv att aldrig bli som dom. Som dom som blir någon annan än vad dom var. Dom som glömmer det som är viktigt och dom som tror att allt föralltid kommer att vara likadant. Livet är nu och inte igår.

Jag vill ha mer och söker alltid efter någonting annat. Vet inte vad det är som tvingar mig eller hur jag dag efter dag lyckas tänka på vad som ska hända härnäst. Så jävla rastlös och så underbart lycklig. Jag kan kalla mig lycklig för att jag har världens finaste vänner. Eller för att jag av någon anledning, helst plötsligt nu, lyckas att göra rätt och visa att jag inte är den som hela tiden misslyckas. Men rastlös. Vad gör man när varenda cell i kroppen brinner och hjärtat skriker efter någon som får din puls att slå i hundra nittio, som en heroindos, som den knarkare vi alla är. Vi söker efter saker som gör att vi blir hög på livet. Vissa finner det genom kärlek, andra genom hat och vissa finner de saker som gör livet farligt, stjäl en bil eller kastar sig ut i något okänt, medans några tar den enkla men dock så osunda vägen och kör in struntan rakt in i armvecket. Av någon anledning så är lycka när man är högt över molen och att gå är som att sväva fram utan någon som helst tyngkraft. Du är hög på något du mår bra utav. Jag tänker bli hög på liv, jag ska fylla varenda cell i kroppen av liv och jag ska aldrig igen titta tillbaka. Jag har redan lärt mig av de misstag jag gjort, den som ältar vinner aldrig. För det är dags nu, livet väntar inte, vi lever idag.

Satt och funderade på vad man egentligen utsätter sig själv för ibland och vilka risker man kan ta bara för att man inte tänker längre än vad näsan är lång. Men det är väl ungdomen som räddare än och för att man är just ung så klarar man av det mesta och man finner lösningar genom svåra situationer. Jag vet bara genom att titta mig om i min vänskapskrets att det finns personer som gått igenom händelser som våra föräldrar inte ens varit i närheten av att uppleva. Men som fortsatt rakryggade och sett framåt för efter regn kommer solsken, frågan är bara om man orka kämpa hela vägen och hur man vet att man kanske borde be om hjälp? Eller bara en hjälpande hand. Men jag vet med säkerhet att om man inte ser framåt så kommer man heller inte komma dit. Framtiden är något man bara kan drömma och fantisera om men för att ta sig dit så väljer man själv vad man tänker göra av livet och vilka vägar man väljer att gå. En killkompis sa för ett tagsen helt spontant en kväll något som tatuerades in i min hjärna, att jag skulle ''njuta av kvällen och ha riktigt kul för det var jag värd'' och det gäller ju alla dagar, kvällar, minuter och sekunder. Det spelar ingen roll vilka uppmuntrande ord man väljer att säga utan saker ligger i att man säger det. Det man inte tänker på är att i slutändan kanske man räddat någon från att falla in i mörker. Jag har varit där, alla har varit där men för att ta sig därifrån så krävs det självinsikt och uppmuntran från andra. Men mest så handlar det om en själv. Jag fick en sista skjuts på vägen av den där påminelsen och jag har nog aldrig varit så stark som jag är idag. Även om det inte är fysiskt så kan jag psykiskt flytta berg med bara en tanke. Livet är som livet är och det blir vad än du gör det till så just därför finns det ju ingen mening att inte älska varje sekund!