Hur många steg är det till paradiset? Och hur många goda gärningar krävs det för att ta sig dit? Till en tid då jag till sist fäller tårar för lyckans skull. Får känna glädjerus som aldrig någonsin tar slut. Behöver skrika ut högt för att inte sprika av lycka. Utav glädjen som bara uppstår från ingenting. Jag är lycklig och glad. Men det saknas det där sista som fäller pusselbitarna på plats och avslutar med  schack matt på spelet som jag redan spelat för många gånger. Förstår inte varför livet blir till ett spel ibland, där det är viktigast att vinnna, för annars. Annars är du ingen. Att personer kan försvinna, vara osynliga för världen. Det skrämmer mig. De personer som försvinner in i mängden. Blir tillslut osynliga för sig själv. Några söker efter det som gör var och en unik, springer genom hela livet för att aldrig, för en sekund, passa in. Andra gör allt i sin makt för att vara precis som alla andra. Samma kläder, likadant leende och samma önskan. Att få vara som varandra. Men dom som aldrig hittar ut. Vad händer med dom? Dom som redan från början var osynliga och som ingen la märke till. Det spelar ingen roll hur mycket de letar, för det krävs ett svar för att finna svar. Livet är redan bestämt, att gå genom hela livet obemärkt. Att bo i den där lägenheten och nöja sig med att det inte blir bättre än såhär. Det skrämmer mig att vissa personer född till att inte lyckas. Och det skrämmer mig att ingen kan göra någonting åt det.