Satt och funderade på vad man egentligen utsätter sig själv för ibland och vilka risker man kan ta bara för att man inte tänker längre än vad näsan är lång. Men det är väl ungdomen som räddare än och för att man är just ung så klarar man av det mesta och man finner lösningar genom svåra situationer. Jag vet bara genom att titta mig om i min vänskapskrets att det finns personer som gått igenom händelser som våra föräldrar inte ens varit i närheten av att uppleva. Men som fortsatt rakryggade och sett framåt för efter regn kommer solsken, frågan är bara om man orka kämpa hela vägen och hur man vet att man kanske borde be om hjälp? Eller bara en hjälpande hand. Men jag vet med säkerhet att om man inte ser framåt så kommer man heller inte komma dit. Framtiden är något man bara kan drömma och fantisera om men för att ta sig dit så väljer man själv vad man tänker göra av livet och vilka vägar man väljer att gå. En killkompis sa för ett tagsen helt spontant en kväll något som tatuerades in i min hjärna, att jag skulle ''njuta av kvällen och ha riktigt kul för det var jag värd'' och det gäller ju alla dagar, kvällar, minuter och sekunder. Det spelar ingen roll vilka uppmuntrande ord man väljer att säga utan saker ligger i att man säger det. Det man inte tänker på är att i slutändan kanske man räddat någon från att falla in i mörker. Jag har varit där, alla har varit där men för att ta sig därifrån så krävs det självinsikt och uppmuntran från andra. Men mest så handlar det om en själv. Jag fick en sista skjuts på vägen av den där påminelsen och jag har nog aldrig varit så stark som jag är idag. Även om det inte är fysiskt så kan jag psykiskt flytta berg med bara en tanke. Livet är som livet är och det blir vad än du gör det till så just därför finns det ju ingen mening att inte älska varje sekund!