Ibland drömmer jag mardrömmer om att bli lämnad här, kvar. Ensam i en stad där jag föralltid kommer gå i samma skor, där jag kommer tänka samma tankar och nöja mig med att livet inte kom någon vart. Ibland drömmer jag mardrömmar om att alla försvinner en efter en, att jag är helt ensam kvar, att jag bara har mig själv att luta mig mot och ingen att byta ett ord med. Det är sånt som skrämmer mig om natten, ensamheten och en känsla utav att bli lämnad kvar. Jag vill ta mig ut i världen och vända tillbaka för att återigen byta destination. Jag vill skrika från en utav alpernas toppar, simma med delfiner efter filippinernas kust och blicka ut mot manhattans skyline. Jag vill vara full för kärlekens skull och jag vill aldrig igen känna ånger. Idag är inte en dag att blicka tillbaka på för idag går livets tåg bara i färdrikningen framåt. Jag lovar mig själv att aldrig bli som dom. Som dom som blir någon annan än vad dom var. Dom som glömmer det som är viktigt och dom som tror att allt föralltid kommer att vara likadant. Livet är nu och inte igår.